just nu sitter jag i min ensamhet och lyssnar på mannen med rösten och orden, lars winnerbäck. tänker och längtar tillbaka till sommarkvällarna framför scenen.. det är konstigt egentligen, hur man kan relatera en period i livet med en låt, hur man bara genom att lyssna på en låt kan komma ihåg dofter och känslor. du hade tid, mamma är säkert nöjd, tidvis. kom änglar .. ja, kom änglar är nog den som har störst effekt kanske. jag kommer ihåg precis hur det luktade i bilen, i källaren, hur tvålen på toan luktade. jag kommer ihåg precis vart varje pinal stod, att flaggan satt lite snett vinklat åt vänster, exakt vart just den filmen stod bland alla andra på hyllan. men tänk vad mycket som har förändrats sen dess, hur mycket vi har förändrats. den tiden har nu blivit något förbjudet, ett minne som jag tittar tillbaka på då och då. det är lättare nu, nu när kaoset har försvunnit med tiden och förvirringen inte fick en plats bland alla minnen. trots att jag vet att alla försök var förgäves kan jag inte hjälpa att undra hur det kunde ha blivit om allt hände i en annan fas i livet, vid en annan tidpunkt. det var dömt att misslyckas, ända från början. du var inte redo, och kanske var inte jag det heller. nu kommer vi aldrig få veta, och troligen så är det bäst så.
